lördag 27 juli 2013

Min första vecka

Första semesterveckan är snart avverkad!
Har haft en riktigt bra och skön vecka med massa bad och sol!
Förra lördagen fick jag hem mina tjejer och på måndagen gav vi oss ut på en liten roadtrip för att hälsa på min pappa som hyrt stuga i vackra Bohuslän.

God mat och dryck. Solvarma klippor och salta bad. Vad mer kan jag önska??


Har haft det kanon bra helt enkelt 

onsdag 17 juli 2013

Inte så illa

Onsdag och kanon väder!! Och Tuss jobbar.... Men jag är väldigt glad för alla dom som har semester nu. Snart kommer även jag göra dom sällskap :-)

I morse packade jag en väska, lite sådär uti fall att..
Gick ifrån jobbet en halvtimme tidigare idag, åkte till min favorit klippa och där tillbringade jag resten av eftermiddagen och lite in på kvällen.
Sämre kan man ha det!!

God afton! 

tisdag 16 juli 2013

Dags för uppryckning!

Inser att jag har ramlat ner i självömkans fula mörka hål.
Inget blir väl bättre av att jag går runt och är ledsen och tycker synd om mig själv!
Just nu gör jag det och visst, man måste få må dåligt ibland men detta håller inte!

Sedan barnen åkte till deras pappa i söndags har det varit rasande synd om mig! Nu är det dags att stoppa detta destruktiva hamsterhjul. Dags att blir gladare och positivare. Det är ju sommar! Bara 3½ arbetsdagar kvar till semester! Skärpning Tuss!

Dags att må bra!

Träning och musik är något som verkligen får mig att må bra. Både fysiskt och psykiskt. Nu har dock båda mina knän börjat krångla och gör förbannat ont så det har varit dåligt på träningsfronten sen flera veckor tillbaka.
Att hästen inte kunde stå still i stallgången i lördags och kysste till mitt höger knä gjorde inte saken bättre.
Men tänker att jag får väl träna på något annat sätt då, än att springa och power walka.

Sista veckan på jobbet. Har en massa tråkigt kopiering jobb att göra. Så medans kopieringsmaskinen tuggar på, står och ligger jag jämte och gör raka och sneda plankan. Lite armhävningar och annat kul samtidigt som musiken försöker överösta kopieringsmaskinens brummande!

Kör lite Cajsa Warg filosofi, ”man tager vad man haver”, eller ”man gör vad man kan” kanske är mer rätt.

Hade inte tillgång till strand med plankar på ändå :-)


lördag 13 juli 2013

Hur går man vidare efter att ha blivit bli ratad?


Det har varit lite jobbigt och deppigt ett tag. Onödigt många motgångar tycker jag. Men att få hem barnen igår var som balsam för själen! Som jag har gosa, pussat och kramat på dem!
Visst har jag längtat mig blå efter dem, men det finns ett uppdämt behov av fysisk kontakt också.

Den stora orsaken till att jag varit så deppig är att jag träffade en man. En man som tog mig med storm. Jag föll som en fura. Jisses att man kunde bli så kär!! Trodde jag inte var möjligt.

Vi fick kontakt redan under hösten, på en dejtingsida, skrev en del fram och tillbaka via sidan men gick sedan över till mail och sms. Det skrevs flitigt, men vi träffades inte. Av olika anledningar tappade vi kontakten. Veckorna gick och blev till månader.

Sedan fick vi kontakt igen. Återigen en himla massa mail, sms och telefonsamtal, men vi kom fram till att det var dags att ses. Sagt och gjort vi träffades.
Han är inte filmstjärn-snygg, men oj vad fin han var i mina ögon!

Vi sågs ganska intensivt i några veckor. Sedan kom vi tyvärr fram till att vi inte kände samma sak. Han hade inte fallit lika handlöst som jag. Så vi bröt kontakten. Jag blev såklart ledsen. Alla fina ord och drömmar som byggts upp. Han hade hunnit lova guld och gröna skogar och jag gillade vad jag hörde… nu var det borta.

Så gick det ett tag så hörde han av sig igen och undrade om jag ville träffa honom. OM jag ville!!
Kontakten togs upp och jag var så himla stormande glad, tänkte att han trots alls tänkt om, ändrat sig.

Återigen sågs vi ofta, fast ändå inte så ofta som önskat. Är man kär vill man ju ses jämt. Men vi hördes av varje dag. Så nämnde jag mitt dumma nöt det där om att jag önskade ses oftare.
Skrev ett mail där jag förklarade hur jag kände.
Det föll inte i god jord. Han svarade att han tyvärr inte känner den åtrå som gör att man vill ses jämt, för att bygga upp sitt liv kring/med.
Så ont det gör att få höra dessa orden!!
Känner att jag inte är tillräckligt stark för att klara av att bli ratad så. Inte så snart inpå skilsmässan.

Att mannen man gifte sig med och skaffade barn med inte ville leva med mig mer. Att han hellre ville leva själv, än med mig.
Så träffar jag denna, för mig helt underbara man, också väljer att fortsätta sitt liv själv än att vara med mig.

Jag vet inte vad jag gör för fel.  Det är svårt att bara skaka av sig och gå vidare. Är jag så oälskbar??
Han säger att han inte känner tillräckligt starkt för mig, men hans ögon och hans sätt att röra vid mig säger något helt annat. Jag fattar inte.

Hur går man vidare? Hur vågar man lita på någon igen?

Jag vet att jag inte kan jämföra 12 års äktenskap med några ynka månader, men det gör inte mindre ont för det.
Jag tänker fortfarande på honom varje dag, ja även gråter en skvätt fast jag försöker att låta bli.

Ett redan obefintligt självförtroende har fått sig en rejäl törn.
Tror jag skall ta och dra mig undan, gömma mig under en sten ett tag.

Om någon undrar så ligger jag under den tredje stenen till vänster om den fjärde granen.

 

fredag 12 juli 2013

Lycka kärlek och helg!

Hörrni strålande sol och fredag kan det bli bättre?

Japp det kan det! Idag kommer mina älskade fina prinsessor till mig!! Så glad och lycklig!
Skall åka och hämta dem efter jobbet, sedan får vi nog åka och handla. Slarvar med inköp och ätandet när jag är själv...
Men efter det skall jag bara tok krama och pussa på mina hjärtan! Skall tvinga dem att sova i min säng om det inte vill frivilligt!

Känns lyxigt att fått sno åt sig en helg fastän det är pappaveckor nu.

torsdag 11 juli 2013

Hur vet man att man gör rätt?

Hur vet man om man gör rätt?
Om man träffar en ny, hur och när skall barnen komma med in i bilden.

Detta är något jag och ex mannen har pratat om några gånger under hösten, vintern och våren.
För mig har det känts viktigt att ta det lugnt med barnen. Som jag förklarat för ex mannen att även om han och jag har gått vidare, och vet att det inte blir vi igen, så är inte barnen klara i sin process.
De visar det ganska sällan, men då och då kommer det ett utbrott. Oftast kommer det hemma hos mig.
Kan vara fröken i skolan som är dum som gett en krånglig matteläxa.. matteboken flyger i väggen och mina prinsessor är sig inte lika.
Jag tycker inte det är någon idé att skälla och bli arg, jag fattar att det inte är matteläxan eller fröken som är problemet. Istället brukar jag plocka upp boken, lägga undan den och bara sätta mig och krama om. Då kommer tårarna.

En gång brast det även för mig, jag och dotter grät så vi nästan skrek. Kanske inte helt pedagogiskt av mig men jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar och fördämningen brast.
När vi lugnat oss förklarade jag för dotter att även jag är ledsen. Det var inte så här jag ville att det skulle bli. Därför är jag ledsen. Men vi har det bra, vi kommer att få det bättre.

Ena dottern fick ett utbrott hemma hos honom. Hon blev helt knäckt när del av badrumsskåpet stod tomt och hennes pappa förklarade att jag har mina saker hemma hos mig i lägenheten.
Han blev helt förstörd av hennes utbrott och av att se hennes förtvivlan.

Han ringde mig till jobbet dagen efter och faktiskt grät i telefon. Han tyckte det var så jobbigt att se henne så uppriven. Vi hade ett långt samtal. Återigen förklarade jag att barnen inte är igenom skilsmässan ännu, att de fortfarande hopppas på att det skall bli mamma och pappa igen. Kanske kommer de alltid att hoppas på det. Men jag tror att de så småningom kommer att landa i insikten, förlika sig med att det är som det är. Men ännu är de inte där.
Han lyssnade och det kändes som att jag nådde fram med mitt budskap.

Men jag hade fel…….

Deras pappa har träffat en ny kvinna. Han sa inget till mig, men jag visste det ändå.
Bara två dagar efter dottern hade sitt utbrott hemma hos honom. Dagen efter han ringde och grät i telefon tog han hem henne till huset och presenterade barnen.

Det var två konstiga barn jag fick hem efter en vecka hos pappa. Det tog mig nästan hela min mammavecka att komma på vad som var fel. Varför de var så arga, ledsna och utagerande.
Sedan kröp det fram. Det kändes konstigt att hon var där….

Jag ringde och pratade med mannen förklarade hur märkliga våra barn var och att jag äntligen fått ur dem varför. Undrade varför han gjorde så.
Förklarade att huset är deras fasta punkt, deras trygga zon. De trivs hos mig, det gör de, men det är för att deras mamma bor där. Lägenheten i sig säger dem ingenting, det är inte deras trygghet. I huset har de bott i hela sitt liv. Varför släppa in henne dit det första han gör?

Han svarade att han tyckte att han tog det lugnt. (De träffades i slutet på feb och detta var i april…)
Själv tycker jag att spela minigolf, åka och bowla eller dylikt är att ta det lugnt och ses på neutralt ställe. Tydligen tycker vi olika.

Nu tycks det vara stabilt och seriöst mellan ex mannen och den nya. Hon har mer eller mindre flyttat in och barnen har vant sig vid att hon är där. Sover där och lagar mat.

Jag har inte träffat henne, men min magkänsla säger mig att det är en bra tjej. Det känns som att hon är snäll och trevlig mot mina barn och det är det enda som är viktigt för mig.

Men åter till mig fråga.
Hur vet man att man gör rätt??
Hur länge skall man vänta med att presentera barnen?

För min del skulle jag vilja vänta ganska länge, skulle vilja vara mer säker själv innan jag släppte in någon ny i barnens liv.
Samtidigt om det inte funkar mellan barnen och den nya, ja då  går det ju heller inte att fortsätta förhållandet tänker jag. Då kanske det är dumt att dra ut på presentationen….

Inser att det inte finns en bok med svar. Alla får göra som det passar dem bäst.

måndag 8 juli 2013

Jomen så att....det är fint med mig!

Det har verkligen varit en toppen helg! Den bästa på länge.
Men idag är det måndag och det med besked!!

Det är lite för mycket just nu. Försöker tänka att man blir stärkt av motgångar, och att man inte får mer än man klarar av. Men nu känner jag att jag börjar nå min gräns. Snart knäcks jag och går av på mitten.
Denna dag har inte varit kul!

Jag längtar så det värker i kroppen efter barnen. Längtar efter en annan också, fast det är en annan historia..

I morse ringde en man. Bad om ursäkt för att han hade råkat köra emot min bil....  Kört emot?? Med en pansarvagn då eller??

*suck* det blev till att sitta i telefonkö till försäkringsbolag och verkstad.
Sedan kom ett mail med en liten nätt faktura på 2500 kr. En räkning jag inte alls väntat mig nu!! Jaha tack för den!
Härligt att jag har ca 250 kr på mitt konto, som skall räcka hela månaden! Yes, tjejen är stenrik!
Men om man bortser från att jag är luspank, hästen är sjuk, katten ûber jobbig, bilen trasig och att jag längtar efter barn samt hjärtesorg så är det bara fint med mig!!

fredag 5 juli 2013

Tänker unna mig det!

Tänka sig att det blev fredag denna vecka med!! Härligt!
Solen har lägligt tittat fram och det är riktigt varmt och skönt ute!! Som jag har längtat efter sol och värme!!




Veckan har varit tung. Det var jobbigt att lämna barnen i tisdags och det lessna har liksom hängt sig kvar.
Igår ringde en kompis och frågade om jag ville hänga med på after work ikväll.
Har egentligen inte råd så jag tänkte tacka nej, men vad skulle jag göra då? Åka hem och slå  mig ner i soffan i lägenheten och fortsätta vara ledsen??
Nä, dålig ekonomi eller ej ett glas med något gott i tänker jag unna mig!
Klart jag skall träffa mina vänner, sitta i solen på en uteservering och snacka strunt, skratta och må bra!
 

Trevlig helg!

torsdag 4 juli 2013

Vår nya familjemedlem

Mycket har hänt under mitt långa blogguppehåll.
Men en av de bästa sakerna jag gjort var att utöka vår tjejliga!
Nu är det inte så att vi ratar män och killar, det har bara råkat bli så att vi är en liten tjemaffia hemma! Då är hästen inräknad fastän hon inte bor i lägenheten så ingår hon ändå i familjen!

Så vår nya medlem är en liten kattjej som flyttade in i slutet på februari. Trodde hon skulle vara skrämd och blyg i början men icke! Hon satte ribban med en gång!
Så fort jag öppnade transportburen flög hon runt som ett jihu ända tills jag lyfte upp henne och tvingade ner henne i mitt knä. Då slockande hon och sov så där medvetslöst, utslaget gott som bara busiga ungar kan.





Finns det något godare?

Det blir så tyst och tomt de första dagarna när barnen åkt.
Efter jobbet igår åkte jag för att titta till hästen som nu är på sommarbete.
Hon verkar inte sakna mig alls... Ville inte komma när jag ropade på henne, låtsades inte ens höra mig...
När jag gick fram till henne gömde hon sig bakom de andra hästarna, livrädd att behöva lämna flocken och all mat!!

Tittade till henne, kände och klämde överallt och hon verkar ha det bra!

På vägen hem fick jag ett infall att stanna till och besöka ett av mina bästa kantarell ställen. Yes, det fanns massor!! Men många var så pyttesmå att jag inte hade hjärta att plocka dem, men en del stora och halv stora kom jag hem med och det blev årets första kantarell macka!!

Finns det något godare är smörstekta kantareller med västerbottenost på färskt bröd??

onsdag 3 juli 2013

Lång tid

I det stora mår jag bra. Väldigt mycket bättre än jag för ett år sedan trodde varit möjligt.
Jag är mamma varannan vecka, varannan vecka är jag Tuss.
Visst är det ibland tufft, men tycker att jag hittat en balans som funkar för mig.

För ett år sedan såg jag det som omöjligt att jag skulle gå på dejt och träffa någon. Tänkte att det omöjligt skulle finnas någon som skulle vilja träffa mig.
Nu har jag till min förvåning insett att jag hade fel!

Men igår revs mitt hjärta ur kroppen på mig!!
Innan skilsmässan hade jag aldrig varit utan mina barn mer än två dagar i sträck.
Nu har jag fått vänja mig vid att vara ifrån dem en hel vecka i taget.
Så kom deras pappa och hämtade dem igår. Två dagar tidigare än vanligt. De skall på semester.
Så klart jättekul för barnen att komma iväg, flyga, se ett annat land, bada och sola och allt det där.
Barnen pussade och kramade min hejdå, och medans deras far tog deras saker studsade de ner för trapporna, vinkade och sa glatt ”hejdå mamma vi ses om tre veckor”

Tre veckor!! Hur skall jag klara det?? Det är ju förfärligt länge!!
Nu skall de tack och lov inte vara utomlands hela den tiden så jag hoppas kunna snika åt mig en stund/någon dag mitt i ändå. Men hjälp vad det värkte i hjärtat när de lämnade, mina fina prinsessor!!
Jag kommer att längta ihjäl mig!

Nystart

Flera gånger den senaste tiden har velat skriva ett inlägg här på bloggen, loggat in men sedan ångrat mig.
Vet inte vart jag skall börja. Det har gått så länge sedan förra inlägget, mycket har hänt och jag vet inte vart jag skall börja.
Så nu skriver jag helt enkelt ett första inlägg för att bryta tystnaden och kanske kommer jag igång igen.