Psykologi??

Jag har förvisso läst psykologi ett år på gymnasiet men där till kan jag då verkligen inte kalla mig kunnig på området.

Dock är jag en ganska glad hobby-psykolog som tänker och analyserar mer än vad som säkert är bra för mig!!

Just nu är jag inne i en fas när allt min man säger och gör får mig på dåligt humör!

Jag vaknar arg och gör jag inte det blir jag sur och irriterad så fort jag hör minsta livs tecken från honom på morgonen!

Att han utsätter mig för denna process med allt vad en skilsmässa innebär kan jag ta, men att se min barn vara ledsna gör mig väldigt arg!

Att tänka på att hans beslut betyder att jag skall få träffa mina barn mindre får det att svartna för mina ögon!! FAN vad orättvist!!!

Barnen är vana vid att pappa är borta mycket. Att pappa jobbar i Norge två veckor i stöten, helt normalt det har pappa gjort sedan de var två år.

Men deras mamma har aldrig varit borta mer än två nätter i sträck.

Nu skall vi vara frånskilda varannan vecka!

Visst klarar vi det, det handlar inte om överlevnad. Det finns kanske inget rimligt i mina tankar. Men i mig gör detta så förbannat ont!!

Hobby-psykologen i mig tänker att denna ilska är en process som jag behöver för att kunna släppa taget och gå vidare.

Jag ser det lite som samma process som tonåringar går igenom. Föräldrarna är knäppa och värdelösa som inte fattar någonting. Som jag har förstått det så är detta beteende ett sätt att klippa banden för att kunna stå på egna ben.

Så även om jag inte reagerar precis som när jag var tonåring så tycker jag ändå att det finns något trotsigt och rebelliskt i min ilska.

Det skulle vara lite intressant och se vad en riktig psykolog hade att säga om mina teorier.