Först varför försvinner mina kommentarer hos andra bloggare??
Har skrivit hos flera och när jag går in och tittar igen (någon dag senare) finns inte min kommentar där!? Frustrerande!
Något annat jag går och klurar på, är hur mycket känslor jag skall visa för barnen.
Nu när de var borta, förvisso bara tre dagar, föll jag på att längta ihjäl mig!
Om jag vetat att de skulle vara borta tre nätter så hade jag ställt in mig på detta och det hade gått bättre. Men det började med att de skulle på en utflykt och KANSKE skulle sova i tält. Fine. Sedan råkade det bli en natt till och sedan ännu en. Det var ovissheten som tärde mest på mig.
Hur som helst, när jag pratade med ena dottern(L) i telefon så frågade hon om jag var ledsen. Jag svarade att jag längtade efter henne men inte var ledsen (det var jag).
I går när jag och döttrarna låg en stund i soffan och myste berättade den andra dottern(I) att hon hade gråtit för att hon längtat så mycket efter mig. Jag erkände att även jag varit lite ledsen, var av dotter (L) flög upp och sa ”-Jag frågade ju om du var ledsen, du lät ledsen”
Jag sa som det var. Jag var ledsen men jag ville inte oroa dig, så att du också skulle bli ledsen. Jag var ju samtidigt glad att ni hade det kul. Var rädd att er utflykt skulle bli mindre kul om du visste att jag var ledsen. Hon nickade och såg ut som att hon förstod.
Funderar på hur mycket barnen bör känna till om mina känslor/saknad.
Jag vill inte hymla med att jag längtar efter dem. Att jag ibland blir ledsen för att jag saknar dem.
Men samtidigt vill jag inte att de skall behöva tänka på det när de är hos pappa på ”pappaveckorna”. Jag vill att de skall kunna berätta att de har det kul och roligt hos pappa utan att de skall undra om jag blir ledsen.
Tycker att de är för små för att behöva tänka så. De är barn och skall vara barn! De skall bara vara trygga och må bra oavsett om det är hos mamma eller pappa.
Hur kommer man dit?
Tänkte att jag skall försöka vara stark och glad när de lämnar mig, och bekräfta hur glad jag är över att se dem igen när de kommer tillbaka.
Svårt ämne det där. Men jag tror att det är viktigt att visa känslor och samtidigt vara medveten om att man måste kunna förklara så de förstår. Ilska mot den andre ska man inte visa. Det tjänar ingen på. Dessutom är barn experter på att läsa av oss. Även om vi ler med hela ansiktet kan de "känna" om det är äkta eller inte.
SvaraRaderaPS. Skumt att dina kommentarer försvinner. Jag har ju läst dem men nu när jag backar i mina inlägg finns dom inte kvar DS.
Jag uttryckte mig nog fel i inlägget. Både jag och mannen visar hela känsloregistret i vanliga fall. Vi brukar inte bråka, men visst händer det att vi tjafsar. Detta har vi gjort även om barnen varit vakna. Tycker det är viktigt att de får se att även vuxna, i detta fall mamma och pappa kan tycka olika och bli arga och irriterade på varandra. Men det viktigaste är att de ser att vi också bli sams igen.
RaderaDet jag menade i inlägget rör mer hur jag skall göra för att barnen inte skall oroa sig för mig. Vara ledsen för min skull, om de vet HUR mycket jag tok längtar efter dem. Mina tjejer är väldigt känsliga och de står mig väldigt nära. Som du skriver de läser av en utan att man tycker att man sagt ett ord eller rört en min.
Jag vill bara att de skall vara bekymmerslösa och ha det lika bra hos min som hos sin pappa.
Ang kommentarerna:
SvaraRaderaAv någon oförklarlig anledning hamnar vissa kommentarer i "skräppost". Det krävs lite pyssel för att gå in där o plocka fram dem dumt är det!!! :(
Ang det andra:
Så svårt!! Jag är FÖR att man får och bör visa känslor. Det är mänskligt. Men jag förstår hur du tänker o tycker det är sunda tankar!! Svår balans mellan känsla o förnuft!
Jag tycker iaf att din förklaring den här gången var jättebra!! <3
Jag är också FÖR att visa känslor. Det är en jättesvår balansgång.
RaderaJag vill oroa mig för hur DE tar skillsmässan och inte för att de oroar sig för hur JAG tar det och mår. :)
Hej! Nattugglan här. Jag måste godkänna dina kommentarer och ibland blir man avbruten av en snart 8 månaders och så hamnar den där kommentaren mellan andra som godkänns direkt då de kommer från andra med Wordpresskonton. Har svarat på alla dina kommentarer nu dock, tror jag ;)
SvaraRaderaJag har fullförståelse för att kommentarer behöver godkännas och att det kan ta tid. Men hos vissa skriver jag en kommentar. Ser att den ligger där och att fler tillkommer. Sedan dagen efter tittar jag igen och då är kommentarerna borta! Alla andras är kvar både före och efter min. Och jag har inte skrivit något dumt och elakt som måste tas bort!
RaderaVad gäller ditt dilemma tyckte jag dina slutord var bra. Var stark när de åker och visa att du är glad när de kommer hem och fråga glatt hur veckan varit hos pappa. Jag är skilsmässobarn men vi var inte varannan vecka. Pappa var hos oss hos mamma när hon jobbade kväll och sen var vi hos pappa varannan vecka. Eller jag var så stor att jag kom och gick lite som jag ville. Viktigast för mig var att de inte snackade skit om varandra. Det var jobbigt om de gjorde det för man ville ju inte välja sida eller behöva försvara... Så det är mitt råd. Snacka aldrig skit om den andra inför barnen. Även om ni bråkat så håll god ton om pappa inför barnen. Kan vara svårt men det är ni som bråkar inte dem.
SvaraRaderaDet kommer nog gå bra när allt är på plats i nya lgh och ni fått köra in nya rutiner ett tag ska du se.
Jag är också skilsmässobarn, tyvärr var min pappa inte närvarande under min barndom. Träffade honom max 3-4 gånger per år.
SvaraRaderaTror också att det är otroligt viktigt att inte baktala den andra. Det är något vi har pratat om mannen och jag. Där är jag faktiskt ganska bra. Hur dum och elak han än varit så har jag ALDRIG pratat illa om honom. Jag har inte sagt till barnen att det är pappa som vill skiljas/splitra familjen, just för att det finns ingen anledning för den att få den informationen. Men skulle barnen någon gång fråga varför vi skilde oss så kommer jag svara att det var för att pappa ville det. Allt annat skulle vara lögn.
Mannen däremot har lätt för att släpa mig i smutsen.
Som sagt vi har pratat om detta och han är medveten om att han gör så när han är arg. Han har lovat att bättra sig och tänka sig för. Det som är sagt går inte att ta tillbaka och få osagt!!
Barnen vill inte höra skit om sin mamma.