Hur går man vidare efter att ha blivit bli ratad?

Det har varit lite jobbigt och deppigt ett tag. Onödigt många motgångar tycker jag. Men att få hem barnen igår var som balsam för själen! Som jag har gosa, pussat och kramat på dem!

Visst har jag längtat mig blå efter dem, men det finns ett uppdämt behov av fysisk kontakt också.

Den stora orsaken till att jag varit så deppig är att jag träffade en man. En man som tog mig med storm. Jag föll som en fura. Jisses att man kunde bli så kär!! Trodde jag inte var möjligt.

Vi fick kontakt redan under hösten, på en dejtingsida, skrev en del fram och tillbaka via sidan men gick sedan över till mail och sms. Det skrevs flitigt, men vi träffades inte. Av olika anledningar tappade vi kontakten. Veckorna gick och blev till månader.

Sedan fick vi kontakt igen. Återigen en himla massa mail, sms och telefonsamtal, men vi kom fram till att det var dags att ses. Sagt och gjort vi träffades.

Han är inte filmstjärn-snygg, men oj vad fin han var i mina ögon!

Vi sågs ganska intensivt i några veckor. Sedan kom vi tyvärr fram till att vi inte kände samma sak. Han hade inte fallit lika handlöst som jag. Så vi bröt kontakten. Jag blev såklart ledsen. Alla fina ord och drömmar som byggts upp. Han hade hunnit lova guld och gröna skogar och jag gillade vad jag hörde… nu var det borta.

Så gick det ett tag så hörde han av sig igen och undrade om jag ville träffa honom. OM jag ville!!

Kontakten togs upp och jag var så himla stormande glad, tänkte att han trots alls tänkt om, ändrat sig.

Återigen sågs vi ofta, fast ändå inte så ofta som önskat. Är man kär vill man ju ses jämt. Men vi hördes av varje dag. Så nämnde jag mitt dumma nöt det där om att jag önskade ses oftare.

Skrev ett mail där jag förklarade hur jag kände.
Det föll inte i god jord. Han svarade att han tyvärr inte känner den åtrå som gör att man vill ses jämt, för att bygga upp sitt liv kring/med.
Så ont det gör att få höra dessa orden!!
Känner att jag inte är tillräckligt stark för att klara av att bli ratad så. Inte så snart inpå skilsmässan.

Att mannen man gifte sig med och skaffade barn med inte ville leva med mig mer. Att han hellre ville leva själv, än med mig.

Så träffar jag denna, för mig helt underbara man, också väljer att fortsätta sitt liv själv än att vara med mig.

Jag vet inte vad jag gör för fel.  Det är svårt att bara skaka av sig och gå vidare. Är jag så oälskbar??

Han säger att han inte känner tillräckligt starkt för mig, men hans ögon och hans sätt att röra vid mig säger något helt annat. Jag fattar inte.

Hur går man vidare? Hur vågar man lita på någon igen?

Jag vet att jag inte kan jämföra 12 års äktenskap med några ynka månader, men det gör inte mindre ont för det.

Jag tänker fortfarande på honom varje dag, ja även gråter en skvätt fast jag försöker att låta bli.

Ett redan obefintligt självförtroende har fått sig en rejäl törn.

Tror jag skall ta och dra mig undan, gömma mig under en sten ett tag.

Om någon undrar så ligger jag under den tredje stenen till vänster om den fjärde granen.