Hur vet man att man gör rätt?

Hur vet man om man gör rätt?

Om man träffar en ny, hur och när skall barnen komma med in i bilden.

Detta är något jag och ex mannen har pratat om några gånger under hösten, vintern och våren.

För mig har det känts viktigt att ta det lugnt med barnen. Som jag förklarat för ex mannen att även om han och jag har gått vidare, och vet att det inte blir vi igen, så är inte barnen klara i sin process.

De visar det ganska sällan, men då och då kommer det ett utbrott. Oftast kommer det hemma hos mig.

Kan vara fröken i skolan som är dum som gett en krånglig matteläxa.. matteboken flyger i väggen och mina prinsessor är sig inte lika.

Jag tycker inte det är någon idé att skälla och bli arg, jag fattar att det inte är matteläxan eller fröken som är problemet. Istället brukar jag plocka upp boken, lägga undan den och bara sätta mig och krama om. Då kommer tårarna.

En gång brast det även för mig, jag och dotter grät så vi nästan skrek. Kanske inte helt pedagogiskt av mig men jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar och fördämningen brast.

När vi lugnat oss förklarade jag för dotter att även jag är ledsen. Det var inte så här jag ville att det skulle bli. Därför är jag ledsen. Men vi har det bra, vi kommer att få det bättre.

Ena dottern fick ett utbrott hemma hos honom. Hon blev helt knäckt när del av badrumsskåpet stod tomt och hennes pappa förklarade att jag har mina saker hemma hos mig i lägenheten.

Han blev helt förstörd av hennes utbrott och av att se hennes förtvivlan.

Han ringde mig till jobbet dagen efter och faktiskt grät i telefon. Han tyckte det var så jobbigt att se henne så uppriven. Vi hade ett långt samtal. Återigen förklarade jag att barnen inte är igenom skilsmässan ännu, att de fortfarande hopppas på att det skall bli mamma och pappa igen. Kanske kommer de alltid att hoppas på det. Men jag tror att de så småningom kommer att landa i insikten, förlika sig med att det är som det är. Men ännu är de inte där.

Han lyssnade och det kändes som att jag nådde fram med mitt budskap.

Men jag hade fel…….

Deras pappa har träffat en ny kvinna. Han sa inget till mig, men jag visste det ändå.

Bara två dagar efter dottern hade sitt utbrott hemma hos honom. Dagen efter han ringde och grät i telefon tog han hem henne till huset och presenterade barnen.

Det var två konstiga barn jag fick hem efter en vecka hos pappa. Det tog mig nästan hela min mammavecka att komma på vad som var fel. Varför de var så arga, ledsna och utagerande.

Sedan kröp det fram. Det kändes konstigt att hon var där….

Jag ringde och pratade med mannen förklarade hur märkliga våra barn var och att jag äntligen fått ur dem varför. Undrade varför han gjorde så.

Förklarade att huset är deras fasta punkt, deras trygga zon. De trivs hos mig, det gör de, men det är för att deras mamma bor där. Lägenheten i sig säger dem ingenting, det är inte deras trygghet. I huset har de bott i hela sitt liv. Varför släppa in henne dit det första han gör?

Han svarade att han tyckte att han tog det lugnt. (De träffades i slutet på feb och detta var i april…)

Själv tycker jag att spela minigolf, åka och bowla eller dylikt är att ta det lugnt och ses på neutralt ställe. Tydligen tycker vi olika.

Nu tycks det vara stabilt och seriöst mellan ex mannen och den nya. Hon har mer eller mindre flyttat in och barnen har vant sig vid att hon är där. Sover där och lagar mat.

Jag har inte träffat henne, men min magkänsla säger mig att det är en bra tjej. Det känns som att hon är snäll och trevlig mot mina barn och det är det enda som är viktigt för mig.

Men åter till mig fråga.

Hur vet man att man gör rätt??

Hur länge skall man vänta med att presentera barnen?

För min del skulle jag vilja vänta ganska länge, skulle vilja vara mer säker själv innan jag släppte in någon ny i barnens liv.

Samtidigt om det inte funkar mellan barnen och den nya, ja då  går det ju heller inte att fortsätta förhållandet tänker jag. Då kanske det är dumt att dra ut på presentationen….

Inser att det inte finns en bok med svar. Alla får göra som det passar dem bäst.