Att acceptera

Även om jag fortfarande bara är i början på denna resa/process så har jag observerat olika tillfällen som lättare får mig ur balans. Sömnbrist är det som överlägset påverkar mig mest negativt!

När jag inte fått tillräckligt med sömn blir jag ledsen och de mörka och dystra tankarna ligger närmare till hands.

Denna vecka har jag kommit i säng på tok för sent var enda kväll. I morse var jag så trött att jag var en trafikfara när jag åkte till jobbet. Väl framme satt jag i bilen oförmögen att ta mig ur den! Super mega trött!! Tyvärr har inte tröttheten släppt utan sitter i trots otaliga koppar kaffe. Dessutom är jag förkyld och hängig och det gör ju inte saken bättre.

Trots detta har jag haft en bra dag! Har inte alls känt mig så nedstämd, orolig och negativ som jag brukar bli. Kanske är jag helt enkelt FÖR trött J

Hur som helst, det är folk i min omgivning som faktiskt har anmärkt på att jag tar detta med skilsmässan FÖR bra, är tydligen inte tillräckligt ledsen och nedbruten.

Personen som sa detta till mig pratade om egen erfarenhet då denne varit med om två separationer/skilsmässor och minsann visste hur jobbigt det är!

Jag har aldrig påstått att det inte är jobbigt, jag har bara bestämt mig för att det skall bli bra! Jag skall klara detta!

Jag ser det som att jag har blivit tvungen att hoppa på ett tåg jag egentligen inte ville åka med.

Då kan jag välja att sitta där på tåget och tjura, gråta och klaga hela vägen, eller så kan jag köpa mig en kaffe och en tidning och göra det bästa utav resan.

Kanske är det en väldigt konstig och fånig liknelse men det är så jag väljer att se på saken.

Andra försöker trösta med att vi kanske hittar tillbaka igen. Det har hänt andra. Jag vet att det är så men för oss är svaret nej. Det tror jag inte att vi kommer att göra, det är inget som jag går och hoppas på. Men jag har lärt mig att aldrig säga aldrig. Men att gå och hoppas på det skulle sinka mina möjligheter att gå vidare, att verkligen bygga upp mitt nya liv. Som jag ser det skulle det vara att bygga ett luftslott, det skulle inte få någon stabila och äkta grund.

De första dagarna efter att mannen berätta att han ville skiljas hade jag panik! Jag grät och inombords skrek jag högt och gällt. Tänkte att jag måste få honom att tänka om! Han måste ändra sig! Funderade till och med på om jag skulle kontakta någon slags medium som kunde få honom på andra tankar. J

Men jag såg beslutsamheten i hans ögon. Hela hans kropp andades lättnad. Han hade äntligen fått sagt det som tryck honom, sagt det han inte visste hur han skulle säga. Det fanns ingen återvändo. Det vara bara för mig att inse att skilsmässan är ett faktum och nu gäller det att göra det så bra som möjligt.

Det betyder inte att jag håller med honom. Att jag tycker att han har fattat rätt beslut. Men jag har accepterat att det är så här det är. Han vill inte dela sig liv och leva ihop med mig och då är det ju meningslöst att tjafsa emot.

Sedan finns det mycket som gör mig arg och upprörd men det måste jag tyvärr också finna mig i, som att jag bara skall få ha mina barn varannan vecka. Att jag inte skall få hjälpa dem med läxorna varje vecka.