Närhet, ömhet och ensamhet

Har de senaste dagarna gått och känt mig ensam. Mest ensam känner jag mig hemma, trots att övriga familjemedlemmar också är hemma.

Kommer på mig själv med att planera hur jag och mannen till kvällen kan krypa ihop i soffan och tittar på film, som vi brukar/brukade göra, då jag ligger med huvudet mot hans bröst.

Så slår det mig att det går ju inte!!

Det är närheten jag saknar och som jag tror att jag kommer att sakna mest när jag flyttat.

Jag tror inte att jag kommer att känna mig ensam i det vardagliga och praktiska. Där känner jag mig stark! Det fixar jag. Men just det där att krypa upp ihop i soffan. Att bli pillad i håret och bara vara nära, att få en kram oavsett om man behöver det eller inte.

I tisdags fick jag barnen till att lägga sig i min/vår säng när det var läggdags. Jag gick själv och la mig redan vid 21-tiden och så låg jag där och kramade och klappade på dem och sniffade in deras dofter. Det var ljuvligt!

Just nu kan jag inte bärga mig tills jag får flytta! Vill komma igång med renoveringen och få göra det fint och hemtrevligt! Få börja om.

För visst kan man inte känna sig mer ensam om man är själv, som när man känner sig ensam med folk runt omkring?? Den sistnämnda ensamheten måste väl vara större??

                                                Ibland vill man ha en kram